Våra trasiga hjärtan.

Du fick oss att bygga murar. 

Höga. Ogenomträngliga. 

Av murarna byggde vi varsin borg, med vallgrav och torn och små små fönster. Genom de fönsterna kan vi se på dig, men du kan inte se in till oss. 

Vi släpper bara in varandra, och vi kommer sällan ut. 

Jag och min bror. 

Min bror och jag. 

En gång var vi rädda om dig. Sen blev vi rädda för dig. Nu är du rädd för oss, och vi är rädda om varandra. Du krossade oss. Du gjorde oss kalla. Värmen för dig finns inte kvar längre. Det finns inget hopp. 

Du lärde oss om farligheter. Om världen och onda människor i den. Men du sa aldrig något om att den mest otrygga platsen, var hemma. Det fick vi lära oss själva. 

Vakna mamma. Vakna. 

Du tog en bit av mitt hjärta, krossade det och satte tillbaka det igen. Den biten kommer aldrig bli hel. 

Ibland gråter jag. 

Ibland har jag sönder saker. 

Ofta är jag arg. 

Ibland önskar jag att du inte hade satt mig till världen. 

Men så tänker jag på min bror. Min andra borg. Ett hem. En trygghet. 

Vi behöver varandra. 

Vi behöver varandras trasiga hjärtan. 

För att bli hela.