Jag frontalkrockade flera gånger om dagen förut,
det är därför jag är förlamad i ena halvan av själen.
Den närmast hjärtat.
Jag försöker bara att leva som jag borde, sa jag
med gråten i halsen.
Sen tog allt slut. Vi skulle aldrig få se varandra igen.
Aldrig någonsin. Jag gick min väg ensam från den kalla
och lite fuktiga bänk vi suttit på hela kvällen. Du sitter
kvar och ser på mig när jag går. Jag vet att vi båda tänker
samma sak. Ingen ångrar något, men vill ha allting tillbaka.
Det är försent nu. Jag är tillbaka på noll och mina tårar
har förstört mina ögon för en evighet framåt. Jag ser inte
ens vad som är svart eller vitt längre. Vet du varför det
värsta händer när man försöker säga förlåt? För att det
inte går att laga ett brustet hjärta med regnvatten.
Men det går med minnen, om man vill minnas. Du glömde
och jag vet det.
Vi lämnade varandra i mörkret någonstans, och vi saknade
varandras ord redan innan det blev tyst. Min själ, den
som skadades i en olycka eller en brutal misshandel, den
som frontalkrockade flera gånger om dagen, hittar
alltid tillbaka till dom känslor som var. Dom vi hade.
Och fortfarande har…
det är därför jag är förlamad i ena halvan av själen.
Den närmast hjärtat.
Jag försöker bara att leva som jag borde, sa jag
med gråten i halsen.
Sen tog allt slut. Vi skulle aldrig få se varandra igen.
Aldrig någonsin. Jag gick min väg ensam från den kalla
och lite fuktiga bänk vi suttit på hela kvällen. Du sitter
kvar och ser på mig när jag går. Jag vet att vi båda tänker
samma sak. Ingen ångrar något, men vill ha allting tillbaka.
Det är försent nu. Jag är tillbaka på noll och mina tårar
har förstört mina ögon för en evighet framåt. Jag ser inte
ens vad som är svart eller vitt längre. Vet du varför det
värsta händer när man försöker säga förlåt? För att det
inte går att laga ett brustet hjärta med regnvatten.
Men det går med minnen, om man vill minnas. Du glömde
och jag vet det.
Vi lämnade varandra i mörkret någonstans, och vi saknade
varandras ord redan innan det blev tyst. Min själ, den
som skadades i en olycka eller en brutal misshandel, den
som frontalkrockade flera gånger om dagen, hittar
alltid tillbaka till dom känslor som var. Dom vi hade.
Och fortfarande har…
Gruset knastrar under mina fötter där jag går. Jag vet
att du ser mot mig, men du säger inget. Du ser inte mina
tårar, för den här gången gråter jag inte. Jag tänker att
jag inte vill träffa någon som tänker likadant som mig, så
att jag kan tänka annorlunda.
Jag vet att jag lovade dig flera gånger att aldrig falla ihop.
Jag vet, jag lovade att aldrig vara svag, aldrig gå sönder.
Nu tror du att jag är starkare än jag egentligen är. Så jag
går min väg för att inte visa mina svaga sidor, jag låter
dig tro att jag klarar allt, när jag egentligen går sönder
lite för varje gång det blir så här. Jag vill vara starkare
och bättre för dig.
Jag drar mina fingrar mot den hårda betongmuren som
sträcker sig uppåt längs grusvägen jag går på. Jag går bort
från dig. Bort från livet och det som betydde något.
Jag märker inte att mina fingrar nu blöder och att röda
spår följer mig längs muren hela vägen till bänken där
du sitter kvar. Jag ville ju bara se solen gå ner en sista gång.
Jag frontalkrockade flera gånger om dagen förut,
det är därför jag är förlamad i ena halvan av själen.
Den närmast hjärtat. Och det känns, varje dag. Jag vet att
du vet. Och jag vet att du har minst lika ont som jag
även om dina fingrar inte blöder.
att du ser mot mig, men du säger inget. Du ser inte mina
tårar, för den här gången gråter jag inte. Jag tänker att
jag inte vill träffa någon som tänker likadant som mig, så
att jag kan tänka annorlunda.
Jag vet att jag lovade dig flera gånger att aldrig falla ihop.
Jag vet, jag lovade att aldrig vara svag, aldrig gå sönder.
Nu tror du att jag är starkare än jag egentligen är. Så jag
går min väg för att inte visa mina svaga sidor, jag låter
dig tro att jag klarar allt, när jag egentligen går sönder
lite för varje gång det blir så här. Jag vill vara starkare
och bättre för dig.
Jag drar mina fingrar mot den hårda betongmuren som
sträcker sig uppåt längs grusvägen jag går på. Jag går bort
från dig. Bort från livet och det som betydde något.
Jag märker inte att mina fingrar nu blöder och att röda
spår följer mig längs muren hela vägen till bänken där
du sitter kvar. Jag ville ju bara se solen gå ner en sista gång.
Jag frontalkrockade flera gånger om dagen förut,
det är därför jag är förlamad i ena halvan av själen.
Den närmast hjärtat. Och det känns, varje dag. Jag vet att
du vet. Och jag vet att du har minst lika ont som jag
även om dina fingrar inte blöder.
Du vet det fanns en låt, som spelades en gång. Den
spelades för två vilsna själar som äntligen hittat rätt.
Någon sjöng om att världen inte fick se, för att den
världen ändå aldrig skulle förstå. Jag vet vad det betyder.
För jag tror aldrig att någon kommer förstå. Jag såg
på dig och hur arg du blev. Tårarna rann nerför mina
kinder, inte på grund av din ilska, nej, utan för att jag
ser vilken smärta jag orsakar dig. Om och om igen. Jag
minns att jag varnade dig. Jag sa att det inte är lätt att
leva med mig. Jag är en komplicerad person ibland.
Ganska ofta. En person som inte har en hel själ, utan
två halvor av en själ. Och den ena halvan, den närmast
hjärtat, är förlamad. Den kommer aldrig bli så fri som
den en gång var.
Inatt vänder jag dig ryggen och går min väg. För alltid.
För du är trött på sånt här. Jag vet att vi båda tänker
samma sak. Ingen ångrar något, men vill ha allting tillbaka.
Jag kan aldrig säga att jag hatar dig, för det vore lögn.
Men jag kan säga att jag vill tycka om dig lite mer
än jag gör just nu. Men så undrar jag om det går, för
jag tror ingen kan tycka om någon så mycket som jag
tycker om dig.
spelades för två vilsna själar som äntligen hittat rätt.
Någon sjöng om att världen inte fick se, för att den
världen ändå aldrig skulle förstå. Jag vet vad det betyder.
För jag tror aldrig att någon kommer förstå. Jag såg
på dig och hur arg du blev. Tårarna rann nerför mina
kinder, inte på grund av din ilska, nej, utan för att jag
ser vilken smärta jag orsakar dig. Om och om igen. Jag
minns att jag varnade dig. Jag sa att det inte är lätt att
leva med mig. Jag är en komplicerad person ibland.
Ganska ofta. En person som inte har en hel själ, utan
två halvor av en själ. Och den ena halvan, den närmast
hjärtat, är förlamad. Den kommer aldrig bli så fri som
den en gång var.
Inatt vänder jag dig ryggen och går min väg. För alltid.
För du är trött på sånt här. Jag vet att vi båda tänker
samma sak. Ingen ångrar något, men vill ha allting tillbaka.
Jag kan aldrig säga att jag hatar dig, för det vore lögn.
Men jag kan säga att jag vill tycka om dig lite mer
än jag gör just nu. Men så undrar jag om det går, för
jag tror ingen kan tycka om någon så mycket som jag
tycker om dig.
Inatt blir den natten som jag kommer minnas. För
alltid. Inte som något bra, men inte som det värsta
som någonsin hänt. Bara något precis mittemellan.
Jag har bestämt mig, och det kan ingen ändra på. Nu
får det inte gå längre. Det gör bara ont när jag andas.
Så kanske kan jag hålla andan lite till.
Jag ser på mina händer som det nu rinner blod om,
som droppar ner på min nya tröja. Den du var med
och valde. Mina händer värker. Men jag känner det inte.
Allt började med en blyertspenna och ett kors. Det var
någon gång för sju år sen. En perfekt början på ett
värdelöst slut.
alltid. Inte som något bra, men inte som det värsta
som någonsin hänt. Bara något precis mittemellan.
Jag har bestämt mig, och det kan ingen ändra på. Nu
får det inte gå längre. Det gör bara ont när jag andas.
Så kanske kan jag hålla andan lite till.
Jag ser på mina händer som det nu rinner blod om,
som droppar ner på min nya tröja. Den du var med
och valde. Mina händer värker. Men jag känner det inte.
Allt började med en blyertspenna och ett kors. Det var
någon gång för sju år sen. En perfekt början på ett
värdelöst slut.
Ett värdelöst slut…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar