onsdag 15 juni 2011

EN VIT SKÄRVA PÅ HAVETS BOTTEN.

”Din mamma gör mig bara så jävla ledsen ibland” sa han och gick ut genom dörren. Jag stod kvar en stund och såg på henne. Det var whiskeydarrande ben och vodkaskakiga händer. Hennes gula blend lade sig som en tung, ångestfylld dimma över hela köket och hon rörde inte en min. Jag tänkte lillebror å lillebror, vilken tur att du inte är här. Jag tog små steg ut genom hallen och ställde mig på tå för att kunna se ut genom fönstret på ytterdörren. Där ute satt han i regnet, och hon hade verkligen sårat honom. Mina tunga men tysta andetag immade igen fönstret och han försvann långsamt bakom den kalla rutan. Jag gick tillbaka till vardagsrummet och satte mig i sjuttiotalssoffan vi haft i all evighet. Genom draperierna såg jag henne sitta kvar i köket och röka cigarett efter cigarett. Inte en min. Inte en känsla. Inte på utsidan i alla fall. Jag lade mig ner och drog en vit filt över huvudet. Det var styrkan som höll mig vaken hela natten. Jag behövde inte ens säga god natt. Det var sommarnätter för länge sedan.
Sommardagar och solen sken. Jag tror det var sol varje dag, inte en regndroppe på tio veckor. Eller kanske minns jag fel för att man höll sig inomhus dom dagarna? Jag var vaken tidigt som alltid och åt frukost ensam framför tv:n. Mamma var uppe för länge sedan och låg som alltid med en bok i handen ute i solen och var brunast av alla på ön. Mina rostade mackor slank ner snabbt och jag var hemifrån innan någon visste att jag ens gått upp ur sängen. Jag sprang förbi mamma i hennes solstol och ner för trappen. Jag satte mig på cykeln och trampade iväg ut från tomten. Grusvägarna dammade där jag åkte fram och jag mötte bara ett par morgonpigga människor på vägarna. Framme vid det stora, gula huset slänger jag cykeln på marken och springer barfota upp för den kalla stentrappan. Mina snabba och hårda knackningar på den vita dörren ekade genom mina vänners hall. Deras mamma öppnade. Hon log och sa att dom fortfarande ligger och sover, och att jag får komma tillbaka senare. Jag log tillbaka och vände ner för trappan. Jag tänkte varför sova bort en hel dag när solen skiner. Jag gick ner mot havet längs den smala stigen. Gräset var varmt under mina fötter. Nere på berget låg jag i timmar och lyssnade på vågorna och såg ut över det glittrande havet. Det var annat än igendimmade kök och halvtomma, ångestfyllda flaskor. Jag blundade och tänkte att om livet tog slut nu, så skulle jag vara nöjd. Nöjd på det sättet att jag får avsluta allt jag gjort vid det glittrande havets vågsvall och under solens varma strålar.
Jag öppnade ögonen och där stod en av mina nyvakna vänner och såg på mig. Hon hade som jag badkläder med sig och vi bytte om ganska fort. Vattnet var kallt men det gjorde ingenting. Vi simmade ut så långt att vi inte bottnade och där började våra lekar. Vi hade med oss en vit porslinsskärva som vi hittat i strandkanten. Den släppte vi ner på botten och när vi såg att den landat så tävlade vi om vem som kunde nå den först. Vi dök ner under vattenytan och simmade dom tre metrarna ner mot det vita målet. Jag lyckades ofta hinna först och man fick skynda sig upp till ytan igen för att få luft. Det var sommarlekar på hög nivå och det var glädje som varade i dagar efteråt. Efter det kalla badet lade vi oss på det solvarma berget och torkade. Vi lyssnade på barnens skratt längre bort i någon vik och små båtar åkte förbi ute på havet. Vi kunde stanna ute tills det blev mörkt och jag ville helst inte gå hem. Helst aldrig.
Men vi sa hejdå till varandra och vi ses imorgon. Jag tog min cykel men ledde den bredvid mig på hemvägen. Jag närmade mig huset och kunde på håll se hur det lyste genom fönstren. Oron och rädslan inom mig byggdes sakta upp och jag tog allt kortare steg. Jag gick igenom vår grind och förbi soptunnan. När jag hörde skriken inifrån så vände jag om. Utan att jag märkte det så började tårarna rinna längs mina kinder. Jag hoppade upp på cykeln och cyklade så fort jag kunde tillbaka till min väns gula hus. Huset av lycka och trygghet. Mina knackningar den här gången är hårdare och ganska snart öppnar deras mamma. Hon ler inte den här gången utan ser bara sorgset ner på mig och släpper in mig…

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar