onsdag 15 juni 2011

UNDER YTAN.

Hon reste sig från sängen och gick genom det mörka
rummet fram till sovrumsdörren. Han låg kvar i sängen
och hon stängde dörren bakom sig. Det blåste
utanför det stora fönstret i vardagsrummet och grenarna
på ett träd slog mot rutan. Hon gick mot badrummet
men tappade balansen på vägen och höll sig i
väggarna så gott det gick. Utan att tända lampan
i badrummet gick hon in och så tyst hon kunde
stängde hon dörren. Med ena handen mot väggen och
den andra på handfatet sjönk hon ihop på det kalla golvet.
 
Och hon grät.
Mad pannan mot golvet och med händerna hårt
greppande om mattan satt hon ihopkrupen och
skakade, och tårarna rann. Det var mörkt i badrummet
förutom ett svagt ljus som det lilla fönstret släppte in.
Bladen rörde sig utanför, och det var tyst. Tårarna
samlades på kaklet under hennes haka och hon
blundade hårt utan att försöka hålla tillbaka tårarna.
”Det blir bra, det blir bra snart” viskade hon för sig själv.
”Det blir bra snart, det blir bra snart…. Försiktigt, var försiktig,
snälla var försiktig, försiktigt, försiktigt.”
 
Det gick många minuter och lite till, kanske en evighet
och hon ville bara stanna kvar på det där golvet och
aldrig släppa taget om mattan som var det enda hon
hade att hålla fast sig i. Hon ville inte släppa den lilla, lilla
tryggheten. Rädslan och paniken hade tagit över hela henne
och allt som fanns utanför badrumsdörren blev till ett hot.
Men hon kunde till slut släppa taget om mattan och långsamt
ställde hon sig upp. Hon höll sig i handfatet och tittade
upp på sig själv i spegeln. Det var inte henne hon såg. Det var
någon annan, en person hon kände igen från förut men
med djupare sår i sina kinder än förut.
 
Hon tyckte det kändes som om hon hade krossat
glas i lungorna som för varje andetag rev upp hennes
luftvägar och skapade stora sår inuti henne. Hon höll
andan en stund men det gjorde fortfarande ont. Hon sköljde
sitt ansikte med kall vatten och vände sig mot dörren för att
gå tillbaka till sovrummet. Mest av allt ville hon lägga sig nära
honom och hon ville att han skulle hålla om henne och säga
att allt blir bra, att hon utav honom skulle få den tryggheten
som saknades i hennes liv. Men hon lade sig på sin kant,
kurade ihop sig och drog täcket långt upp över ansiktet. Hon
skakade. Hon frös. Och hon var livrädd för att vakna
nästa morgon för att känna att hon faktiskt levde.
 
Hon somnade aldrig helt den natten, och när hon gick upp
på morgonen undrade hon vart gränsen egentligen går för att få vara hemma
från jobbet tills man mår bra igen? Hon hade ingen hosta eller
magsjuka, ingen halsfluss eller influensa. Hon hade inte
brutit benet eller armen. 
Men hon hade ont. Så fruktansvärt ont i hela kroppen. Och
hon var helt slut och hade svårt att gå rakt när hon skulle till
jobbet på morgonen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar