VAR INTE RÄDD, JAG HJÄLPER DIG MAMMA.

Det här är en text jag snabbt skrev ihop till en tävling som drugsmart höll i. Man skulle skriva något om att växa upp i en missbrukarmiljö. Så jag skrev. 

Och jag kom på andraplats och vann 5000kr. Jag var 19 år.Och jag vågade aldrig berätta det för min mamma.  

Var inte rädd, jag hjälper dig mamma. Om du bara öppnar dig för mig så hjälper jag dig. Jag kan i alla fall försöka. Hon sitter med händerna för öronen, blundar hårt och gråter. Golvet är kallt och utanför badrummet står hennes mamma och bankar på dörren. Hon skriker något om jävla unge, och öppna för in i helvete. Men dörren är låst. Lika låst som Sagas hjärta. Längst ner i badrumsskåpet, under handdukarna, ligger en MER-flaska med vin i. Hon behöver inte öppna för att se det, hon vet. Och hon minns hur hon kände sig när hon hittade vinglaset bakom tvättmedlet i tvättstugan. Det hade pågått i så många år nu, och så många människor hade blivit lidande. Tåren som rinner nerför Sagas kind, stannar vid hakan, hänger kvar ett tag innan den droppar ner på hennes hand. Hennes mamma fortsätter att skrika och banka på dörren. Var inte rädd, jag hjälper dig mamma. Om du bara öppnar dig för mig så hjälper jag dig. Jag kan i alla fall försöka.

Jag orkar inte mer. Hur kunde det bli så här? Alla minnen skär så djupt in i själen. Glasen ramlar ner på marken, hon försöker hålla balansen, och håller i sig i parasollet. Alla tittar på henne när hon vinglar hem i sommarnatten. Jag springer efter. Vem ville att det skulle bli så här? Hur kan man välja alkohol före vänner, före familj? Jag undrar om hon minns den där kvällen i mitten av juli, när jag ringde henne. Hon var på krogen. Jag var hemma, och det ringde på dörren. Jag öppnar och där står min lillebror och gråter, han är helt blodig i ansiktet och på armarna. Jag blev livrädd, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ringde, hon svarar och jag berättar med gråten i halsen. Jag undrar om hon minns hur arg jag blev när hon sa att det skulle vara så jobbigt för henne att hämta cykeln och komma hem. Om en stund, sa hon bara. Om en stund. Efter att ha ringt sjukvårdsrådgivningen, och lindat in min lillebror i bandage och plåster, så kommer hon hem.

I alla skåp, lådor och skrymslen finns hennes vän. En vän som tröstar när hon behöver. En vän som aldrig sviker, säger emot eller lämnar henne. Men jag kan finnas här. Var inte rädd, jag hjälper dig mamma. Om du bara öppnar dig för mig så hjälper jag dig. Jag kan i alla fall försöka. Och jag berättade att jag gick till bup. Hon blev arg, sa att ingen kan väl sjunka så lågt som jag. Är du rädd att vår hemlighet ska upptäckas, att jag ska berätta om det? I min dagbok, från den tiden då jag var nio år, står det att jag vill flytta ifrån min familj. Varför det? Jag minns att jag var ledsen ibland för att hon lyft upp mig i håret. Jag kände med min lilla hand på huvudet, det gjorde ont. När jag tog ner handen igen följe en massa hårstrån med. Men aldrig har jag väl blivit så ledsen som den gången hon sa att dom skulle skilja sig. Och det trodde dom kanske skulle göra saken bättre, men det blev bara värre. Jag var 12 år.

Jag är trött på alla lögner och alla hemligheter. Vet du att dom är tunga att bära? Att gå med ett Barbie-docksleende hela dagarna, låtsas vara glad och bara bära på allt. Det gör ont. Och jag är inte lika stark längre. På ett sätt vill jag kunna vara som alla andra, gå ut på krogen utan dåligt samvete, dansa och vara glad. Det var nästan ett år sen jag fyllde 18 och jag har aldrig varit på krogen med mina vänner någon gång. Tydligen så behövs jag hemma, för att ta hand om min lillebror om något skulle hända, för hans mamma finns ju inte där. Jag är rädd. För jag vet aldrig vad som kommer hända. Varje dag är oförutsägbar, varje minut går jag spänd på vad som händer nästa ögonblick. Jag tittade på nyhetsmorgon på tv4, en alkoholist var med och berättade om sjukdomen, och sina barn. Hon sa att hennes barn klistrat fast en lapp på en av hennes vinlådor, där det stod att dom vill att hon slutar dricka. Vågar jag göra samma sak? Vågar jag ta steget att säga emot, söka hjälp, ta kontakt?

Snart kanske jag flyttar hemifrån, jag hoppas i alla fall det. Och vad händer då? Kommer hon ringa mig, komma dit eller strunta i mig? Jag vet inte, jag kan bara hoppas på att det blir bättre. Men jag vet att du försöker, mamma. För det gör hon. Inte sluta dricka, men hon försöker göra det så bra som det går. I alla fall hemma, utanför väggarna är det ingen som vet. Hon lagar mat, dukar och tänder levande ljus. Köper fina julklappar och födelsedagspresenter, alltid det man mest önskar sig. Men jag vill inte leva i en lögn, jag vill inte bära på fler hemligheter nu. Jag vill bara att allt ska vara bra. Var inte rädd, jag hjälper dig mamma. Om du bara öppnar dig för mig så hjälper jag dig. Jag kan i alla fall försöka. Jag vill se mer av mamma och mindre av alkoholen. Jag vill finnas där för henne när hon behöver en kram, jag vill hjälpa, trösta och försöka förstå. Kan du förstå mig mamma?

Jag minns att vi fick följa med henne till systembolaget när vi var små. Det låg en kiosk bredvid och där inne satt vi och väntade. Väntade ovetande om vad påsarna innehöll som hon kom ut med. Inte visste vi hur dom påsarna, dom flaskorna, skulle kunna påverka våra liv och vår framtid. Jag minns när jag precis träffat honom, och vi pratade i telefon varje kväll. Vad gör man inte om man är kär. Och varje kväll skrek hon att jag skulle lägga på. Jag minns speciellt en kväll, då hon tog luren ifrån mig, skrek, och kastade den i väggen så den gick i flera bitar. Jag blev ledsen, ringde upp honom från min mobil och bad om ursäkt. Hon gillar fortfarande inte att jag pratar i telefon. Och hon gillar inte att jag åker till min pojkvän för ofta. Ibland undrar jag om hon är avundsjuk, men jag vill inte tro det. Man är inte avundsjuk på sin enda dotter.

Hon undrar varför jag inte byter pojkvän, om jag verkligen vill leva med samma kille tills jag blir 80 år. Ja, det kanske jag vill, svarar jag. Hon tycker att jag borde strula runt lite mer, vara med andra killar, dricka och vara ung medan jag kan. Hon frågar om jag vill följa med ut på krogen och säger att hon bjuder mig om jag vill. Varför skulle jag vilja det? Hon ser det som en självklarhet. Är det hon eller jag som tänker fel? Alla mammor kanske är ute på krogen med sina unga döttrar, vad vet jag. Jag undrar om det finns ett slut på historien och om det i så fall är lyckligt. Jag har slutat skära mig i armarna, men inte för din skull mamma, du såg det ju ändå aldrig. Eller ville inte se. Under dom här jobbiga åren som gått har jag försökt att koncentrera mig på skolan och vara där så mycket jag kan. I åttan gick jag till och med dit fast jag var magsjuk. Jag ville inte vara hemma helt enkelt. Och i skolan är det ingen som vet, där är jag vem som helst. En av alla andra.

Men det som skrämmer mig mest är rädslan för att du en dag inte finns mer. Jag vill inte förlora dig mamma. Jag vill inte veta hur dina lungor ser ut av alla dom cigaretter du röker varje dag, och jag vill inte veta vad en läkare skulle säga om din lever. En dag kanske jag sitter där, bredvid dig på sjukhuset, håller dig i handen och gråter. Gråter av ånger och skuldkänslor för att jag inte gjorde mer. För att jag inte försökte en gång till. En dag sitter jag där och vet att allt var mitt fel. Hur ska jag någonsin kunna förlåta mig själv för det? Var inte rädd, jag hjälper dig mamma. Om du bara öppnar dig för mig så hjälper jag dig. Jag kan i alla fall försöka…