söndag 7 augusti 2011

ATT LEVA MED EN MISSBRUKARE, ÄR ATT LEVA I EN LÖGN.

Ibland pratar eller skriver jag på ett sätt som om det var jag som mådde dåligt, kanske sämst i hela världen. Det är ju inte riktigt meningen, och om jag mår dåligt av att ha en alkoholist till mamma, hur mår då hon...
Jag kan ju aldrig sätta mig in i hennes situation, aldrig veta vad hon tänker eller hur hon mår. För hon pratar aldrig om det, eller säger bara att allt är bra. 

Det är sommar och många har haft semester. Jag med. Vi har ett hus på landet, en stuga i skärgården, där vi är så mycket vi kan på somrarna, badar, solar, ligger och läser, grillar och äter god mat, och dessutom har halva släkten hus på samma ö, så man får träffa massa underbara människor när man är där. Det som är lite mindre kul är att jag inte har en egen stuga, utan måste sova hos mamma eller mormor och morfar. En helg nu för bara några veckor sedan, var jag ute på ön utan någon vän med mig, och sov i samma hus som mamma 2 hela nätter. Den första kvällen ville jag ge henne en chans, vi satt ute under ett parasoll med myggnöt över, varsin filt och så godis och bra musik. Vi pratade och skrattade, och min mamma hade planer och drömmar, å vad hon drömmer!

 "Vi köper det gamla värdshuset!" sa hon och började beskriva och gestikulera. "Vi inreder rummen fint, i olika stilar, så har vi ett spa där på nedervåningen, du kan fixa menyer och mormor och morfar kan ta emot gästerna, och så kan lillebror göra en hemsida och..."

Hon hade så mycket drömmar, hon vill ju sluta på sitt jobb hon haft i 22 år nu, och bli florist, men det säger hon inte till alla, bara mig. Hon skulle kunna bli en bra florist, hon vågar bara inte hoppa. 

Mellan varven, lite sådär diskret som hon trodde, så sprang hon in i huset. "Jag ska bara fixa en grej! Eller "Jag kommer snart, ska bara hämta en cigarett". Så varje halvtimme var hon inne och drack ur sina bag in box hon har under sängen eller i garderoben eller som just den helgen, i mitt sovrum.   

Dagen efter går jag ner till mormor och morfar för att säga hej. Mormor sitter under markisen på altanen och löser korsord och dricker kaffe och röker som vanligt. "Hej", säger hon och ler och sa kramas. Vi pratar lite och säger hon plötsligt, när morfar gått en bit bort så att han inte kan höra. 
  "Du, visst är det så kul att det går så bra för mamma nu!"
  " Hur menar du bra?" frågar jag. 
  " Men herregud, du vet väl vad jag menar!" säger hon, och jag vet ju såklart vad hon menar. Jag vill bara få henne att prata mer om det. "Att mamma är bättre, du vet, slutat dricka, äta antabus och allt det där, det är ju så skönt, jag är så glad! Jag är verkligen glad och så lättad att det går så bra!"
Ska jag bryta den här bra känslan hos henne, krossa hennes bild av verkligheten, eller ska jag göra som hon, blunda och låtsas att jag är blind?
  "Men du mormor, bara så du vet har hon vinet i mitt rum nu och var så full igår att hon knappt kunde stå på benen, men trevligt hade vi, vi satt och pratade om...."
  "Tyst! Nu är du tyst!" säger hon till mig och håller upp handen. "Jag var så glad över det här nu, så jag vill inte höra sånt där! Låt mig få vara glad nu! avslutar hon, och jag kan bara vända mig om och gå.... 




3 kommentarer:

  1. Åh Jonna. Det är så fint att läsa att ni faktiskt hade det trevligt tillsammans och satt och drömde lite vid stugan :) tråkigt bara att det måste vara fler än den som missbruker som blundar för problemen, det hjälper ju inte precis :/

    ibland gör det inget att allt låter grått i inläggen fast inte vardagen behöver vara genomgrå egentligen (med tanke på hur fint du verkar ha det nu). tycker iaf att det är jättebra att du skriver av dig! och du skriver så bra.

    /Sarah

    SvaraRadera
  2. Jag tänker, om man inte får må dåligt inför sin mamma, som blundar för det onda. Hur gör man då när man väl mår dåligt? Bedövar de jobbiga känslorna?

    Jag kommer ihåg att jag och min farmor bråkade som barn om pappas missbruk. Hon kände skuld att hon inte kunde ta hand om sin son. Vi bråkade, blev sams och förstod varandra. Ibland är det viktigt att sätta gränser, och ibland är det viktigt att gå sin väg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är svårt. Jag är den enda i släkten som pratar om det här öppet, som har accepterat och tycker att det är mer ok. Då är det svårt att prata med dom andra som vill tro att allt är bra och hatt det är över nu.

      Radera