lördag 20 juli 2013

Jag ska bli bättre än mig.

Jag är fel.
Inom mig finns en röst som viskar eller skriker åt mig hur fel jag är. Hur fel jag gör. Ingenting jag gör blir rätt, ingenting är tillräckligt och jag kan alltid lite mer, lite bättre. Du måste bli bättre. Vara bättre.

När jag var liten fick jag ofta höra att jag skulle vara duktig. Jag som var äldsta barnet skulle ta hand om min lillebror, jag skulle vara stor och stark, jag skulle kunna allt, för jag var ju så duktig. Äldst. Stor. Jag skulle klara allt. Jag fick också höra hur dålig jag var. Om jag grät eller tyckte att jag blivit orättvist behandlad, var jag som de flesta barn grinig och jobbig och sade ifrån och emot. Min mamma sade ofta till mig att "Titta på Ellen, din kusin, hon håller inte på som du gör nu, hon skriker inte, hon gråter inte. Man skulle ha henne som dotter istället". Jag var utbytbar. Jag var en i mängden, någon som gick att ersätta. "Vad ful du är när du gråter, titta på dig själv"

Jag har växt upp med en ständig press på mig själv och än idag tycker jag att jag inte gör tillräckligt. Nu när mamma blivit sämre och dricker mycket mer, går hon inte att skylla på, eller konversera med. Därför vänder sig mormor och morfar till mig och min bror. "Varför hälsar ni aldrig på mamma? Stackars henne. Varför hjälper ni inte till att klippa hennes gräsmatta, hennes buskar, måla hennes hus? Ni borde komma hit oftare. Det är dåligt av er att strunta i henne sådär. Ni borde hjälpa till mer."

Jag är fel. Jag gör fel. Jag räcker inte till.
När jag var sju åt tog jag ett beslut. Jag bestämde mig för att inte någonsin bli som dem. Jag ska inte dricka det där konstiga de dricker. Jag ska inte röka de där äckliga cigaretterna. Jag ska inte slå mina barn, om jag ens ska skaffa några. Jag ska bevisa att jag är bättre. Att jag kan mer, att jag klarar mig utan det där de har och gör.
Idag dricker jag inte alkohol. Jag började aldrig och var inte intresserad av att gå ut på olika klubbar med mina vänner. Jag röker inte. Jag snusar inte. Jag har aldrig testat några droger, jag fick jobb direkt efter studenten, har köpt en lägenhet, har en sambo och katt, och jag sorterar mina sopor och åker hellre buss än att ta bilen. Är jag bättre nu? Är jag tillräcklig eller är jag fortfarande utbytbar? Mot vem då?

Det mesta jag gör idag, kan jag inte vara glad eller stolt över. För varje gång jag gör någonting bättre än den förra gången, så ser jag att jag kan utvecklas, och då måste jag kunna utvecklas igen. Och igen och igen och igen. Tills jag är bra nog. Bra nog för mig själv. Tills jag inte är utbytbar.
Jag hamnade på en arbetsplats där jag fick höra samma sak. "Tro inte att du är värd en högre lön, om du inte vill ha jobbet finns det andra som kan göra det, duger det inte kan du gå." Det fanns inte så många andra som kunde göra mitt jobb, men jag har en röst inom mig som säger att "Titta på Ellen, din kusin, hon håller inte på som du gör nu, man skulle ha henne som dotter istället". Så gör jag allting lite snabbare, lite bättre, lite mer noggrant.

Jag klipper gräset på min mammas tomt. Jag målar hennes hus. Jag köper nya saker om något gått sönder på landstället. Mormor ringer till mig och undrar varför jag inte gör mer. "Ni får väl hjälpas åt" säger hon till mig i telefonen när jag berättar om allt jag gjort, och mamma ligger full och sover i fler timmar och inte går att väcka. När man gör allt man kan göra, och lite mer, och ändå inte räcker till, vad gör man då?

Inom mig finns en röst som viskar eller skriker åt mig hur fel jag är. Jag skriver inte bra, jag är inte tillräckligt öppen och inte tillräckligt anonym. Jag ritar fult. Kakorna jag bakar blir inte tillräckligt jämna och fina.
När jag gör någonting, får ingen se det, läsa det, eller smaka på det fören det är helt klart. Jag vill inte ha kritik mitt i, varken bra eller dålig. Då slänger jag allt och gör något helt annat. Då är det inte mitt längre, någon har lagt sig i. Jag klarade det inte själv. Jag var inte bra nog.
Jag kan själv. Jag måste bevisa för dem att jag inte behöver det de har. Jag behöver inte dem. Jag behöver ingen mamma.


13 kommentarer:

  1. Din text gick rakt in i mitt hjärta och fick mina ögon att tåras, du främmande msk - jag tror du är fantastisk och du bör bara finnas till för dig och din egen skull, för de du älskar.
    De som tar tid, energi, kraft och ork, de som drar dig ner (trots att du är fantastisk!)lägg dem åt sidan och ta hand om dig själv. Även om du älskar dem är det väl inte värt att gåunder för dem?

    Hoppas du inte tycker jag klampar på...
    Ta hand om dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar och för att du tog dig tid att läsa. Det värmer!

      Radera
  2. Jag känner väl igen mig i det du skriver. Jag är uppfostrad till att tro att ingen tycker om mig ifall jag inte är duktig. Det har tagit år i terapi att bearbeta negativa känslor och minnen från uppväxten. Först nu börjar jag närma mig att känna att jag har ett egenvärde bortanför prestationer och yta. Jag lever nu med en fantastisk människa som älskar mig precis som den jag är. Nu ska bara jag själv älska mig precis som den jag är...

    SvaraRadera
  3. Åh, vilken gripande läsning. Första gången jag är här, men jag kommer definitivt komma tillbaka. Du skriver väldigt bra!!

    SvaraRadera
  4. Du är tillräckligt bra. Du är inte utbytbar, det finns bara en som du och du är skitbra.
    Du skriver bra, dina texter är helt fantastiska.
    Vad det gäller mamma och andra som drar ner dig, så kanske du måste välja bort dem ett tag ( eller alltid) och göra saker för dig, som du vill, som du kan, som du mår bra av. Ingen tackar dig för att du gör en massa och går under.
    Du är värd att må bra, att ha det bra. Och du är bra, du är den bästa du som finns, glöm aldrig det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla för att du tar dig tid att läsa och kommentera! Det gör mycket!

      Radera
  5. Bra text och fortsätt vara den du är.

    SvaraRadera
  6. Vet du!! DU skriver fantastiskt bra. Jag tycker verkligen att du ska skriva en bok om din uppväxt, jag är helt säker på att den kommer bli utgiven. Som sagt du har ett underbart skrivspråk. Kram Hanna på Malta
    www.maltataste.com

    SvaraRadera
  7. Hej!
    Jag heter Mimmie och har precis startat en blogg där jag tänkte dela med mig utav mina fotografi som jag tagit. Kika gärna in och kommentera vad du tycker.

    Fin blogg, kram!
    http://fotografiavmimmie.myshowroom.se/

    SvaraRadera
  8. Du skriver helt fantastiskt. Jag känner igen mig i mycket. Jag kommer definitivt läsa mer här!

    Kramar och hopp om att du till slut kommer känna att du inte är utbytbar. Det är du inte. Jag vill skriva så mycket mer till dig, en klokare kommentar, men just nu är det för mycket i huvudet för att jag ska hitta formuleringarna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla, och din kommentar är mer än tillräcklig! Jag är glad att du tittat in och tagit dig tid att läsa! kram!

      Radera
  9. Hej
    Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Din text är gripande och jag känner igen mig så mycket. Tycker inte jag duger och alltid blivit nedtryckt. Jag valde bort min mamma i mitt liv och mår så mycket bättre nu.

    På det sätt du skriver och uttrycker dig i dina texter så får man känslan av att du är en varm och empatisk person. Som fler skrivit; du är inte utbytbar. Du är unik och du behövs.

    Ta hand om dig


    /K

    SvaraRadera