måndag 12 augusti 2013

Så har jag hjälpt mig själv.

Jag känner inte som förr. Jag tog mina möbler, mitt förvirrade inre, mitt lilla och mitt stora jag, och lämnade allt bakom mig. Eller nästan allt. För lite måste man ha kvar. Det är en del av en. Och jag tänkte dela med mig av några saker som hjälpt mig på vägen. Sådant som hjälpt mig att släppa, att gråta, skratta och hitta mig själv.

1. Ensam är stark.

Ja och nej. Det var något jag tänkte mycket på när jag var yngre och inte hade någon att luta mig mot i stormen. Ensam måste vara stark, ofta. För att överleva. Jag har haft stor hjälp av andra som bara funnits där, lyssnat och stöttat. Utan dem hade det aldrig gått. Men i de stunder jag berättat om det mörka och hemska, där människor sagt att jag hittat på allt, att de aldrig sett något och inte tror mig, där har det varit så viktigt att vara stark, och det har jag blivit ensam. Jag tror på mig, och det är det som räknas.

2. Öppenhet.

Jag har aldrig skämts över att man mamma är alkoholist. Jag har varit den som sagt till vänner med flera att min mamma är alkoholist och därför gör hon si eller så. Jag har aldrig försökt dölja det för jag har inte gjort något fel. Jag har pratat med släktingar och vänner, syskon och partner, och berättat hur det är, vad jag känner och frågat saker. Det har varit väldigt viktigt, och ingen som jag har berättat det här för har tagit illa vid sig. Man vill gärna tro det, att man skadar någon, att folk ska tycka att det är konstigt och kanske lämna en. Det gör de inte. De finns där och utan alla fina människor som lånat ut en säng, ägnat en timme med mig i telefonen eller bara funnits där när jag varit ledsen, skulle jag inte vara där jag är idag.
I det här ingår också att jag delar med mig, till er läsare, och skriver om mina upplevelser, känslor och tankar.

3. Att acceptera.

Man har egentligen tre lite större val. Antingen accepterar man inte ett missbruk hos någon närstående, lever med denne ändå och mår dåligt över att bråka, städa upp och försöka dölja. Eller så accepterar man att personen missbrukar och kan då inte tycka så mycket, klaga eller bry sig. Eller så accepterar man inte, och väljer att avstå helt från att träffa personen. Jag har valt att acceptera, och att dra mig undan, vilket leder oss till punkt 4.

4. Att bestämma själv. 

En stor del men som också varit svår, är att bestämma själv när man vill ses eller svara i telefonen. Det har att göra med acceptansen. Jag vet att jag inte kan förändra min mamma, men kan och vill inte av olika anledningar säga upp kontakten helt. Därför kan jag ju inte när jag träffar henne, klaga, tjata eller be henne sluta. Jag har helt enkel accepterat att hon är alkoholist och kommer vara det så länge hon vill. Då är det viktigt att bestämma reglerna själv för hur man vill att förhållandet ska se ut. Jag ringer när jag vill. Är hon full så säger jag att jag bara pratar med henne när hon är nykter och lägger på. Ringer hon, så behöver jag inte svara varje gång, speciellt inte en lördagskväll när jag vet att det är lite värre än vanligt. Jag behöver bara träffa henne på julafton om jag vill, eller hon kan komma hem till mig när jag fyller år, om hon är nykter. Jag bestämmer.

5. Anhörigskolan och ACA. 

STAD har en verksamhet som heter Anhörigskolan. Den gick jag för några år sedan och det hjälpte mig en del. Där får man träffa andra anhöriga, en nykter alkoholist kommer och föreläser och man får chans att ställa frågor. Man diskuterar med andra, berättar om upplevelser, ställer frågor och skriver ner. Sen fikar man ihop. Jag gillade att man fick så mycket feedback, att de man pratade med svarade och att man fick tänka.
Genom Anhörigskolan fick jag också tips om ACA, Adult Children of Alcoholics, tidigare Acoa. Jag gav det ett försök och gick dit på ett möte. Det här är något jag tror funkar väldigt bra för de som inte vill ha någon kritik, några frågor eller svar, utan bara vill få ur sig allt. Det går ut på att man får säga vad som helst, vad man vill, och ingen får svara eller säga något tillbaka. Efter mötet får man heller inte prata med någon om det som rör mötena, om man inte har en sponsor/sponsee som man får prat med.
För mig fungerade Anhörigskolan bättre, eftersom jag är en person som vill ha ett bollplank, jag vill diskutera varför saker kanske är som de är och få ställa frågor till andra. Därför gick jag inte tillbaka till ACA.

6. Fakta. 

Jag har lärt mig väldigt mycket om alkohol, droger, missbruk och beteenden. Jag har också lärt mig mycket om familjer, individer, känslor och medberoende. Att ta reda på fakta har varit viktigt för mig. Jag vill veta varför saker händer. Varför blir man full? Vad händer i hjärnan? Varför är det svårt att sluta och vad är egentligen abstinens? Hur utvecklas ett beroende? Kan vem som helst bli alkoholist? Hur vet jag om jag är medberoende? Varför kan jag börja gråta utan anledning? Alla dessa frågor vill jag ha svar på. Därför har jag läst väldigt mycket, och ställt frågor. Böcker jag har läst och kan rekommendera finns under fliken Böcker och filmer. Jag har frågat nyktra alkoholister hur de klarade sig ut sitt beroende, och jag har pratat med många anhöriga. Jag har varit på Benny Haags och Marcus Birros föreläsningar lyssnat och lärt. Det hjälper. För om något händer så vet jag varför.

7. Våga leva och våga känna.  

Ingen annan bestämmer vad du ska göra med ditt liv, och man måste leva medan man lever. Det låter så himla klyschigt, men det är det bästa man kan göra. Om man ska spendera timmar och dagar på att oroa sig, tänka och var arg, så slösar man sin tid. Samtidigt är det viktigt att inte försöka radera ut allt som är jobbigt. Det har aldrig funkat för mig. Kommer en tanke upp, låt den tänkas, men låt den också passera. Jobbiga tankar och känslor, och oro kommer alltid finnas där, och man får lära sig leva med det, men låt de inte stoppa dig från att göra det du vill. Man kan göra mer än man tror, man måste bara våga tänka på sig själv. Våga sätta sig själv i första rummet.
Och jag ångrar inget av det jag varit med om. Fick jag leva om mitt liv skulle jag inte ändra på något. För utan allt detta, skulle jag inte vara den jag är idag.


___

De här punkterna har hjälpt mig, och det är inte säkert att ni fungerar på samma sätt. Men några funkar kanske som jag och då hoppas jag att de varit till någon hjälp. Något att tänka på i alla fall. Jag vill också skriva till nya läsare, att jag fått hjälp. Jag började ta hjälp och öppna mig för ungefär 9 år sedan, då jag fortfarande gick i skolan. Jag har accepterat, släppt och gått vidare, även om det fortfarande dyker upp saker som är tunga. Det jag skriver om på bloggen är både gamla och nya känslor och händelser. 
Jag vill också ta chansen att tacka er alla för att ni läser och kommenterar, ni blir fortfarande fler och fler för varje dag. Utan er vore inte bloggen vad den är. 


15 kommentarer:

  1. Tack för att du delar med dig.
    Det är så mycket jag vill skriva men orden räcker inte riktigt till. Du starka, fina människa!
    En stor kram

    SvaraRadera
  2. Min moster är alkholist och man känner sig så hjälplös. Alla har tagit avstånd från henne så nu har hon ingen :S. Men vad kan man göra liksom...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar.
      Och att alla har tagit avstånd låter väldigt starkt, och det är ju hennes val att hon inte har någon. Hon har alkoholen, och har valt den före er. Det är hemskt, men hennes val och hon kan välja annorlunda.

      Radera
  3. Hej.
    Jag gråter när jag läser din blogg.
    Jag har ingen erfarenhet av alkoholmissbruk men av spelmissbruk. Min blivande man, min sons pappa, spelade bort pengar. Mycket pengar.
    Pengar som skulle ha använts för att göra vårt gemensamma liv bättre. Han stal pengar på från vår sons konto, som kom från bland annat mina föräldrar och min farfar.
    Nu är han frisk sedan ett tag tillbaka. Vi går i gemensam terapi och det är cirka två år sedan han spelade sist.
    Ändå har jag så in i helvetes svårt att förlåta.
    Jag har så svårt att förlåta att han gjorde det bakom min rygg, att han ljög, att jag födde hans barn - och att han ljög för mig samtidigt.
    Det är outhärdligt att tänka på. Hur KUNDE han göra så mot MIG?
    jag har svårt att tänka på att han så utstuderat och kallt kunde lura och bedra mig på det viset.
    Jag har lovat mig själv att lämna honom om han spelar igen och jag är så jävla rädd att han ska göra det för jag älskar honom av hela mitt hjärta. Han är en så otroligt fin människa som jag vill dela mitt liv med.
    Jag vet att nånstans måste man gå vidare. Även jag. Jag vet bara inte hur.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad fint av dig att dela med dig, och starkt. Och det spelar ju inte så stor roll vilket sorts missbruk det är, det är fortfarande ett missbruk.
      Det som du beskriver är uju något väldigt svårt, att kunna lita på någon efter ett långt och utdraget svek, det känns ju nästan omöjligt, även om man vill försöka. Man får vara öppen lova även honom det, att man lämnar om det händer igen, även om det är svårt.
      Stå på dig!

      Radera
  4. Du är så himla modig och klok. Jag vill säga så mycket mer, läser bak i arkivet, ryser och rycks med. Det är samtidigt svårt att hitta formuleringarna, veta vad jag vill säga. Jag vill inte att det ska bli fel, inte när det är så stora och tunga saker det handlar om. Men jag blir väldigt starkt berörd av dig och dina inlägg.

    Kram!

    SvaraRadera
  5. Ny här,måste kolla in lite bättre innan jag skriver mer.. Starkt verkar det vara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gör det :) Tack frö att du tittar in!

      Radera
  6. Svar
    1. Tack snälla, och väldigt bra att veta, då kan jag försöka skriva några till mer konkreta inlägg :)

      Radera
  7. Hej J,

    Jag är så glad över att jag hittade din blogg. Även jag är ett vuxet barn till en alkoholist och punkt 3 fick mig verkligen att tänka till. Jag har i alltför många år varit ledsen, arg, försökt hjälpa. Försökt att acceptera men ständigt haft skulden gnagande i bakhuvudet. För skuld och skam är jag dessvärre uppvuxen med. Ingen fick veta. Pratade inte med någon om alkoholismen. Och ständigt dessa tankar om att tänk när han dör, då kommer jag ångra att jag inte gjorde mer. Har erbjudit min hjälp så många gånger men det är ju upp till missbrukaren själv att välja hur hen vill leva sitt liv. Jag kan inte tvinga honom att söka hjälp och bli nykter. Har nog accepterat det i perioder. Blundat för det. Men aldrig accepterat fullt ut. Jag ska försöka att tänka på det nu. Jag är 28. I över 20 år har jag låtit min fars missbruk påverka mig. Drömt om dagen då han äntligen ska bli nykter. På riktigt. Så svårt för mig att acceptera att det förmodligen aldrig kommer att hända. Jag måste verkligen jobba på det. Ska läsa vidare i din blogg nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!

      Tack, och jag är lika glad att du hittat hit! Tack snälla för din fina kommentar. Det känns så mycket bättre att skriva och dela med sig när man får sån här respons och ser att fina människor i samma situation läser och kanske kan bli hjälpta eller känna igen sig på ett eller annat sätt.

      Det är jättesvårt verkligen, för man känner sig ju delad, som om man hade två personligheter, en som vill hoppas och en som inte vill.

      Tack igen för att du tog dig tid att läsa och kommentera, det betyder mycket!

      Radera