lördag 7 december 2013

Om hon hade älskat mig lika mycket som en låda vin.

Hemma i en nedsutten soffa sitter hon om kvällarna. I tvättstugan eller badrummet finns lådor med vin, och hon dricker det helst direkt ur kranen eller ur en kaffekopp, så det inte ska synas. Det kunde vara 3 liter på en dag ibland. Allt måste planeras, allt ska ljugas om och gömmas väl. När man spenderar så mycket tid på lögner, så mycket tid på att försöka dölja allt för alla, för det tar tid, så har man inte så mycket tid över till sina barn. 

Jag spenderade mer tid utomhus än hemma. Det fanns inga gränser för vilken tid jag skulle komma hem på kvällen. Hon frågade inte om jag hade någon läxa eller vad som hade hänt under dagen. Maten jag fick när jag kom hem från skolan vad nästan alltid färdig pytt-i-panna eller korv och makaroner. Kylskåpet var alltid tomt och det var inte jättekul att gå med femtioöringar till konsum för att köpa den billigaste tvålen. 
Jag sov ofta över hos vänner och ibland tror jag att deras föräldrar känner mig bättre än mina egna. 

Jag satt med vänner 60 meter över marken och pratade om döden. Hade vi inte haft varandra tror jag inte att vi hade levt idag. Vi pratade också mycket om att vi skulle bli starkare än dem, komma längre och inte fastna i staden där vi växte upp. När jag var ensam blev det ganska oviktigt att leva eftersom dagarna gick ut på att överleva, men med vänner kunde jag andas lite lättare. Vi spenderade varje kväll tillsammans och kunde somna bredvid varann av ren utmattning, och när jag vaknade och det var dags att cykla hem mitt i natten, kunde jag bara hoppas på att vinet gjort sitt, och att mamma sov. Det gjorde hon oftast. Och hon undrade aldrig vart jag varit hela kvällen. 

Jag var oviktig. Osedd. Och det är som sagt inte så konstigt med tanke på hur mycket tid ett missbruk tar. Det känns ibland som att jag levt ett helt liv, som min mamma inte har en aning om. Hon vet inte vilken min favoritmat är, vad jag lyssnar på för musik, vad jag hade för betyg i skolan, vilka jag umgicks med eller vad som egentligen hände den där natten långt bort. Och nu när hon ringer vill jag inte berätta vad jag gör eller hur jag mår eller vad jag åt till middag, för hon har glömt bort det 10 minuter senare ändå. 

Hur mycket prioriterar man sina barn, när man efter att ha hämtat dem hos dagmamman, sätter dem på en bänk med varsin godispåse och går in på systembolaget och är borta en kvart? Tre gånger i veckan. 
Helt obevakade, osedda och ensamma, sitter två barn, på 3 och 6 år, med massa främmande människor runt omkring sig. 

De där kontrasterna att hela tiden vara bortprioriterad och osedd, för att sen kompensera det med 25 julklappar eller sjukt mycket lördagsgodis, är ganska svårt för ett barn att ta in. För 90 procent av tiden går man och är arg och ledsen på sina föräldrar och så kommer de där 10 procenten som får en glad för en stund och så känner man att man borde förlåta. När det får vara så i 15 år, så litar man inte på någon till slut, vill ta alla beslut själv och alltid känna sig fri.  

Som barn var mina vänner, min lillebror, min fantasi och mitt skapande det bästa jag hade. Jag hade inte behövt 25 julklappar eller två kilo godis. Det hade räckt med att alla vuxna runt omkring mig hade uppmärksammat problemet, pratat om det och försökt få ett slut på det innan det gick för långt. Det hade räckt med att man firade jul utan alkohol, för att visa att barnen prioriterades. Det hade räckt med ärlighet och tid. Tänk om alla de där timmarna, dagarna och nätterna som lades på att planera ett missbruk, hade kunnat läggas på att planera ett barns liv. Tänk om hon hade älskat mig lika mycket som en låda vin, undrar hur vår relation hade sett ut idag? 


9 kommentarer:

  1. herregud va det gör ont i hjärtat att läsa dina texter…jag är så otroligt ledsen för din skulle att du och dom runt omkring dig ska behöva gå igenom detta. Jag önskar dig verkligen all lycka och skickar så mycket energi jag bara kan till dig ! <3

    SvaraRadera
  2. Som en person med liknade bakgrund, som hittade in på din blogg av en slump och inte kunde sluta läsa så är jag lättad. Jag är lättad över att hur din barndom än har sett ut, så ger du mig intrycket av att vara en stark tjej som ser framåt i livet fast du bearbetar vad du varit med om. Som 13åring så var mina mamma i sin värsta period, hon drack bakom stängda dörrar och ingen annan vuxen såg eller hörde. Jag var ensam och fick ta all skit själv, vilket var enorma mängder med skit varje kväll/natt innan hon däckade. Nu igår så pratade jag i telefon om vad som hände med min mamma, om allt hon sagt och gjort mot mig, jag var ärlig och jag VÅGADE, hon bad om ursäkt. Jag har nu en egen familj och jag vet att mina barn aldrig kommer vistas omkring alkohol och droger, ALDRIG. Jag har nolltolerans, inge vin till maten och ingen alkohol på varken midsommar eller jul, här är det nyktert - alla dagar på året.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du tagit dig tid att läsa och kommentera! Du verkar ju vara en himla stark person! Jag tror att man måste göra så som både du och jag verkar ha gjort, att gå vidare med sitt eget liv. Man kan inte leva någon annans liv, då missar man ju allt.
      Vad starkt av dig att våga ringa och vara ärlig! Och att fira högtider för barnens skull, utan alkohol!

      Radera
  3. Du skriver så enormt gripande att det gör fysiskt ont att läsa det. Och syskon, att ha syskon är verkligen det bästa som finns.

    SvaraRadera
  4. Jag har läst flera inlägg här på din blogg. Jag väljer att kommentera här. Jag tycker verkligen att du skriver på ett bra sätt. Dina texter fängslar en. Sedan är det tragiskt att det är sant alltihop. Du borde ge ut en bok!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla för den fina kommentaren!

      Radera