onsdag 12 mars 2014

Men jag vet ju att hon fortfarande lever.

Och så börjar Leif Andrée gråta och säger: Jag vill också ha en pappa som kommer in och spelar dragspel. Och jag tänker likadant om min mamma, och inser återigen att den känslan förmodligen kommer finnas kvar, för alltid. 

I Maria Lundqvists avsnitt av Stjärnorna på slottet i år, kom hennes pappa in i slutet av programmet och spelade dragspel för alla. Leif Andrée börjar gråta eftersom han saknat en pappa i sitt liv. Det är fint, rörande, hemskt och svårt. Och där sitter han, 55 år gammal, och i soffan sitter jag, 25 år gammal, och vi är samma. Våra känslor är samma. Hans känsla är min. Och det är den känslan jag hatar och vill bli av med mest av allt ibland, saknaden av en mamma, längtan efter en mamma. Och så ser jag en man som är mer än dubbelt så gammal som jag, gråta av exakt samma känsla, och inser att det kanske aldrig kommer gå över. Det kanske aldrig kommer bli bättre.

Vänner och bekanta, eller främmande människor, säger till mig att det blir bättre med tiden. Kanske inte din mammas drickande, men ditt mående. Hur vet jag det? Och vad skulle kunna få mig att helt plötsligt en dag, vakna upp och inte vilja ha någon mamma längre? Hon kommer inte bli bättre, du måste sluta känna så där. Du har ju andra bra människor i ditt liv? Jag finns ju här. 
Ja, tack för att ni finns. Tack alla människor som stöttar, som finns där. Tack alla vänner för att ni har mammor som funnits där för mig. Det är klart att det betyder mycket. Men det saknas ju ändå alltid något. Jag kan inte hjälpa det. Och när jag ser släktingar och vänner prata med sina mammor, kramas med dem, planera saker ihop och vara som mamma och dotter och bästa vänner samtidigt, så vill jag bara titta bort.

Min mamma har träffat mig inne i stan en gång och ätit middag med mig. Det var efter att jag visat henne vägen till Frivårdens kontor efter att hon krockat med bilen när hon körde rattfull, och blev av med körkortet. Då väntade jag utanför och sen gick vi till Mc Donalds. Hon var så full att hon knappt kunde stå på benen och när vi väl satt och åt trodde hon att städaren spionerade på oss och ville ta vår mat. Så hon åt så fort hon kunde och hade sås rinnande längs hakan när vi gick där ifrån.
Varför utsätter du dig själv för det där, när du vet hur hon är och blir?

Hon är den personen som väntade mig i 9 månader. Hon bar mig, hon födde mig och det tog lång tid, och sen tog hon hand om mig. Hon stoppade om mig på kvällarna, berättade för mig hur mycket hon älskar mig, och hon var och är min mamma. Jag har kramat henne, sett upp till henne och hon är inte död. Hon är. inte. död. Hon lever fortfarande, jag hör hennes röst och jag ser henne och jag kan känna värmen från hennes händer. Men hon finns inte. Inuti den där alkoholistdräkten så finns ju min mamma kvar någonstans.
Det är så fruktansvärt förvirrande känslor. När jag ser en vän krama sin mamma, så känner jag samma saknad av min mamma som om hon varit död för länge sen. Som att man önskar henne tillbaka men vet att man inte kan väcka döda till liv. Men samtidigt lever hon ju.

Och jag sitter i soffan och gråter tillsammans med Leif Andrée och vet att den här känslan kanske finns kvar om 25 år till.



5 kommentarer:

  1. Du skriver väldigt fint.

    SvaraRadera
  2. Mitt hjärta blöder för dig. Om kramar hjälpte skulle jag ge dig tusen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla för din fina kommentar!

      Radera
  3. En åskådare4 april 2014 13:16

    Jag minns inte hur jag hittade till din blogg, men satte den som bokmärke. Den berör mig mycket, inte minst det här inlägget. Jag ser en del av det utifrån, min sambos pappa är alkoholist och jag ser den där saknaden efter den där frånvarande föräldrern, som "inte är en dålig människa", men som ändå prioriterar flaskan framom barnen. Inte så ofta numera, men tillräckligt ofta för att väcka det där hoppet på nytt och på nytt och sen kväva det igen.

    Min sambo kan ibland säga "jag tycker inte om din pappa", för att jag har en (visserligen emellanåt urjobbig) närvarande sådan.

    Jag hoppas att det hjälper ens lite att sätta ord på känslorna och kanske också att du delar dem med andra. Styrka till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar. Det är verkligen en svår känsla, och jag är säker på att de flesta som lever med en missbrukare, känner samma sak.

      Jag känner mig redan hjälpt, men jag skriver för att inte vara tyst. För att det måste skrivas om.
      Tack igen!

      Radera