ATT LEVA MED EN MISSBRUKARE ÄR ATT LEVA ENSAM.

Ute i trapphuset stod min lillebror, blodig i hela ansiktet och över armarna och med hål i kläderna. Han grät. Jag har nog aldrig sett honom gråta förut. ”Mamma, du måste komma hem, din son ligger blodig på hallgolvet.”

Jag var 16 år. Det var sent på kvällen och jag satt ensam hemma i lägenheten framför tv:n och såg på någon bra film när det ringde på dörren. Mamma var på krogen så jag förstod att det var min lillebror och han hade nycklar, så jag satt kvar i soffan. Det ringde i gen och jag blev lite smått irriterad och gick upp för att öppna dörren. Ute i trapphuset stod min lillebror, blodig i hela ansiktet och över armarna och med hål i kläderna. Han grät. Jag har nog aldrig sett honom gråta förut. Jag tog in honom i hallen och frågade vad som hade hänt och stängde dörren efter honom. Han sa att han hade ramlat med cykeln ute på stora vägen och flugit över styret och landat på axeln och ansiktet…

 Jag höll tillbaka tårarna och sa åt min bror att sätta sig ner och jag tittade på såren som var ganska ytliga men väldigt stora och med en massa grus och sten i.”Jag tappade mina nya solglasögon på vägen där borta någonstans,” sa min bror. Han hade sparat länge till dom.Jag sa att jag hittar dom åt dig, tänk inte på det. Och så tog jag upp telefonen och ringde. Inte till mamma såklart, men till vårdguiden, och jag frågade om vad jag skulle göra och beskrev hur såren såg ut. Jag blev tillsagd att tvätta såren och plocka bort stenar och lägga om, och så lägga om på nytt imorgon bitti igen.

 Jag gjorde som dom sade. När jag lindat in honom i bandage och plåstrat om honom , ringde jag till mamma. Hon svarade efter några signaler och i bakgrunden hördes skratt och musik och klirrande glas. Hon sade något om hallå och jag sa att det är jag, och hon sa hej vad kul att du ringer.
Jag sa ”mamma, du måste komma hem, din son ligger blodig på hallgolvet.” Jag trodde kanske att varje förälder skulle reagera på dom orden. Kanske bli orolig, kanske fråga mer…
”Komma hem? Men vet du lilla gumman, jag har cykeln hos Anna och det är så långt att gå dit, om en stund kanske. Om en stund.”

Och så lade hon på luren…

Jag frågade min bror om han kände sig lite bättre och satt bredvid honom tills mamma kom hem en och en halv timme senare.
”Nej men vad du ser kul ut! Du ser ut som en mumie med bandaget ju, vad roligt! Vad har du gjort med honom?, frågade hon mig.”
Jag såg bara på henne och sade till min bror att jag kommer snart tillbaka. Jag tog jackan och sprang ner för trapporna och satte mig på min cykel. Det var kallt och mörkt ute och klockan var två på natten någonting. Jag cyklade bort till platsen min bror beskrivit att olyckan skedde på, och när jag kom fram ställde jag ifrån mig cykeln och letade reda på hans solglasögon. Jag hittade dom till slut och dom var hela med bara en liten repa i ena glaset.

När jag kom hem igen sov mamma och min bror satt i sitt rum. Han blev glad över att jag hittat hans nyköpta glasögon och vi gick och lade oss för att sova. På morgonen dagen efter när vi vaknat så var det dags att linda om såren igen. Det hade blivit infekterat men jag tvättade rent igen. När vi stod där så kom mamma in till oss.
”Herregud, vad är det som har hänt! Vad har du gjort unge!? Du har ju sår överallt!”
Jag och min bror bara tittade på henne och sen på varandra i förståelse och fortsatte att lägga om såren utan att säga något till henne.

Att leva med en missbrukare är att leva  ensam …