onsdag 15 juni 2011

FEM LITER SMÄRTA

Vi låg på det solvarma berget i timmar
och såg mot en blå himmel. Du är den enda
vännen jag har, sa hon och log mot mig.
Jag såg tillbaka utan att säga något. Vi var
tysta en lång stund och jag kunde känna
vibrationerna i berget av hennes hjärtslag.
Det var ju inte värmen som brände hennes kinder,
utan tårarna som rann. Hon tog min hand i sin
och sa att ingenting är ett ord som inte finns,
precis som allting eller evighet. Evighet finns
bara för att vi ska ha något att drömma om,
och igenting är precis som allting, något
vi aldrig sett och aldrig kommer att se.
Jag såg på henne med undrande blick och
förstod någonstans att hon hade rätt.
Hon sa; jag vill leva i en evighet med dig och
ingenting som allting kan ge.
Solen gick i moln och mina tårar frös till is.
Det blev december på den nattsvarta himlen och
snön föll i mängder. Vi låg kvar, lät oss begravas
tillsammans med varandras tankar. Vakna, skrek
hon med rädsla i rösten, det är morgon och
och jag måste till affären. Jag satte mig upp bland
alla hennes nallar i sängen och såg mig förvirrat
omkring. Det var ju faktiskt morgon. Jag tog på mig
skor men hon gick barfota ut på den svarta asfalten.
Alla såg på henne när vi gick förbi. Dom sa, vad är
det för fel på henne, varför har hon inga skor?
Hon såg bara tillbaka och log så där som hon brukar,
lite snett, med bara ena mungipan. Hon öppnade
dörren till butiken och vi gick in.
Hon sa, ta en korg och lägg i det jag läser upp från
min lista. Jag gick efter henne genom långa korridorer
och lyssnade på vad hon läste upp. Hon läste
ett kilo glädje och fem liter smärta, en påse värme
och två syskonkramar. Jag lade allt i korgen och såg
henne dansa fram över golvet. Hennes blåa
ögon glittrade och håret lyste som solen.
Vi gick för att betala och hon tog upp sina
chokladpengar. Mannen i kassan sa att nej,
det här går inte. Du kan inte köpa glädje med
choklad, och syskonkramar kostar mer än du har
råd med lilla vän. Hon såg ledsen ut och jag
frågade mannen om han inte kunde göra bara
ett litet undantag för hennes skull.
Nej, bara smärta kan man köpa med hennes
pengar, så ta den och gå nu, och kom aldrig
tillbaka.
Hon tog smärtan och lämnade butiken. Jag sprang
ikapp min barfotavän och frågade om jag skulle
hjälpa till och bära. Hon gav mig en del av hennes
börda och såg lite gladare ut. Vi tog vägen genom
en lång och kall tunnel tillbaka till hennes hus.
Det var mörkt men jag skymtade någon lite längre
fram. Det var en man i mörka kläder som såg ut
att frysa. Han kom emot oss och frågade henne
om hon hade lite värme att bjuda på. Men hon sa
bara nej, den var slut i affären. Mannen sträckte
då fram handen och smekte hennes kind, han sa att
värme har du nog visst att ge, var snäll nu och dela
med dig. Hon började gå men han stoppade henne.
Han sa, vänd mig inte ryggen, du ska tala med respekt.
Hon försökte ta sig loss men mannen höll henne
hårt. Han lade henne på marken i fukten och mörkret,
och började slita och dra i det lilla hon hade. Hans röst
var kall och hård och hon grät där hon låg. Han slet av
trosorna och den lilla värdighet hon hade kvar, och
sa nu ska du ge mig precis vad jag vill ha. Hon kämpade
för livet, skrek och grät och slogs.
Jag satte mig bredvid henne och sa att, det ordnar sig
ska du se, han kommer åka fast. Hon vände ansiktet
mot mig och log lite under tårarna. Det gick fort,
han var klar, och han reste sig upp. Han sa, tack
lilla gumman, det gjorde du bra, knäppte byxorna
och gick sin väg.
Jag kramade min vän och hon kramades tillbaks.
Vi plockade upp smärtan vi spillt över hela marken
Och gick bredvid varandra den korta biten till
hennes hus. Hon sa ingenting. Jag öppnade dörren
åt henne och hon gick raka vägen genom hallen och
uppför dom tusen trappstegen till hennes rum.
Hennes pappa sa hej gumman, hur mår du idag. Men
hon svarade inte, hon grät bara tyst.
Hon tryckte in smärtan i skåpen som redan
var överfyllda och lade sig ner i ett regnmoln
på golvet. Jag lade mig bredvid.
Jag tog hennes hand så som hon tagit min
och sa, jag önskar att jag kunde göra mer.
Hon log bara lite och kramade min hand.
Du finns ju bara i mitt huvud viskade hon tyst, och såg
på mig med glittrande ögon. Jag log tillbaka och
visste som förut att hon hade rätt…

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar