torsdag 10 april 2014

När en missbrukare dör, är man fri från sitt medberoende då?

Jag kunde inte resa mig. Benen var en del av den tunga träbänken jag satt på och mina fötter hade gjutits fast i kyrkgolvet. Någon knackade mig på axeln och viskade att det var min tur nu. Jag skulle gå fram och ta avsked av någon jag inte fick chansen att lära känna, men redan kände. Jag satt kvar. Länge. Men jag förstod ju att jag inte kunde stanna där, jag kan inte gå på en begravning utan att ta avsked. Jag såg bara fötterna och golvet framför mig när jag lade rosen på kistan. Jag gick bakom min vän och lade min hand på hans axel innan jag satte mig igen. Jag grät och jag var arg.
Jag är inte här
Jag är inte här
Jag är inte här
Det här händer inte. Sådana här saker händer inte i världen. Man kan inte göra såhär, det får inte gå så här långt, så långt att döden hinner före ens barn. Döden kommer och lägger sitt täcke över någon som inte blev gammal nog men någon som kanske behövde vila.

Jag är inte här.
Jag är någon annanstans. Jag känner inte hur jag spänner mig där jag sitter, men det märks dagen efter. Huvudet och nacken värker och under dagen kommer panikångesten som en sten någon släppt från himlen. Hjärtat slår alldeles för fort och jag sätter mig ner på en parkering och tänker på att jag ska andas. In och ut. In genom näsan. Ut genom munnen. Och till ljudet av The show must go on, rinner näsblodet längs hakan och droppar ner på mina kläder.

Det här händer inte. Jag är arg och önskar att jag kunde varit mer närvarande, att jag kunde kramat min vän längre än jag gjorde. Jag är arg på världen och människorna, och jag är arg på min mamma. Är det hennes tur nu? Ska jag planera en begravning innan jag fyller 30? Eller kommer jag få leva med den här känslan och hennes missbruk, i resten av mitt liv? När en missbrukare dör, är man fri från sitt medberoende då? När en mamma dör, är man inte en dotter längre då?

Jag som inte fick chansen att vara en. Jag hann inte vara liten, jag hann inte vara ett barn. Allt gick så fort och plötsligt sprang man runt där som åttaåring och letade efter sin mamma någonstans i mörkret. En dag var det bara så att jag inte var ett barn längre. Plötsligt var man bara vuxen.
Många barn längtade efter den dagen de skulle bli vuxna, men inte jag. Jag var redan där. Jag har aldrig längtat. Jag har hållit fast i skolan och mina böcker och leksaker så länge det bara gick, och när jag tog studenten så grät jag. Inte av lycka, utan av sorg. Nu var det slut. Nu skulle jag bli vuxen, som jag redan varit i 10 år, och jag längtade inte efter något annat än att få ha en mamma. En vuxen mamma. En frisk mamma.

Någon knackade mig på axeln och viskade att det var min tur nu. Jag skulle gå fram och ta avsked av någon jag inte fick chansen att lära känna, men redan kände.
Jag är inte här, och till ljudet av The show must go on, rinner näsblodet längs hakan och droppar ner på mina kläder.


3 kommentarer:

  1. Åh vad beskrivandedu gestaltar ett stort och högst angeläget ämne. Missbruket i Sverige är mer utbrett än man tror. Helgalkoholister finns i var mans hem. Vi måste börja arbeta med synen på alkohol.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack,
      Ja jag tycker inte det är ok att vara tyst om sånna här saker. Det behöver höras.

      Radera
  2. Vad otroligt bra skrivet! Jag undrar också är man fri från sitt medberoende när mamma dör? Min mamma har varit död i flera år nu men jag känner sorg för det som inte blev fortfarande! Kram

    SvaraRadera